Släktforskning

Otto hade smeknamnet Limpegubben i syskonkretsen. Han genomgick den Billska (Billströmska) Folkhögskolan på Tjörn. Han blev Kärrsgården trogen under hela sin levnad med undantag för de tolv första gifta åren (c:a 1910-1922) med hustru Emma på Bällskär Nordgård. Efter mamma Idas bortgång 1918 fick han från 1921 arrendera fädernegården av dödsboet för att efterhand lösa ut syskonen.

------------

Ur "Natur och folk i Backa på Hisingen":

Otto var tredje generationen av släkten på gården. Med tiden löste han ut sina sex syskon och blev ensam ägare.

Till en början drevs enbart jordbruk med spannmålsodling och djurhållning. Det fanns 14 kor, 3 hästar, höns och gris på gården. Tre drängar och tre pigor var anställda. I lönen ingick kost och logi. Lönerna på den tiden var inte särskilt höga. Därför försökte tjänstefolk komma till gårdar, som hade namn om sig att ha god mathållning. Och det hade Kärrsgården. Alla, både husbondsfolk och anställda, åt gemensamt i köket.

Arbetsdagarna var långa. Man började redan klockan sex på morgnarna. Då bjöds det på kaffe. Vid åttatiden var det stor frukost med t ex stekt potatis och fläsk. Klockan tolv åt man middag, och efter det fick man ta sig en middagslur. På eftermiddagen vankades det stora smörgåsar med pålägg till kaffet. Slutligen serverades kvällsvard bortåt sjutiden.

Sommartid skulle korna ut på bete. De drevs längs landsvägen till Ringön vid Ringö kanal. Dit körde sedan några av de kvinnliga anställda med häst morgnar och kvällar för att mjölka. Mjölken såldes dels hemmavid till kunder, som kom och hämtade både morgnar och kvällar.

På ängsmarken på andra sidan järnvägen hade man slåtter. Långt ifrån allt hö, som skördades där, gick åt till de egna djuren utan en hel del såldes.

I början av 30-talet övergick verksamheten på Kärrsgården i likhet med de flesta andra gårdar alltmer till odling av grönsaker och bär. Flertalet kor såldes. Istället byggdes växthus och en ansenlig mängd drivbänkar. En trädgårdsmästare anställdes. I växthusen odlades gurka och tomater. I den stora bänkgården hade man meloner och en sådan exklusivitet för den tiden som kronärtskockor. På friland fanns stora arealer med sallat, purjolök, blomkål, morötter, rödbetor och potatis. Inför jul såldes delikat brysselkål och grönkål. Mängder av persilja och dill buntades. Ett stort jordgubbsland hörde också till. I fruktträdgården stod ett tjugotal träd.

Varje lördag från vår och ända fram till jul spändes en häst för vagnen som var tungt lastad med trädgårdsprodukter. Så bar det iväg till den förhyrda platsen på Kungstorget. Dessutom kom det kunder från stan ut till gården under veckan och köpte purfärska grönsaker. Även försäljning i parti förekom. Otto Tingdal var speciellt känd för sina goda inläggningar av saltgurka. Det stod stora tunnor med inlagd gurka i källaren.

Otto var själv inte så mycket sysselsatt på gården under sin krafts dagar. På morgonen gav han order för dagen till sin hustru Emma, innan han gav sig iväg till något av sina många uppdrag. Han var vice ordförande i Göteborgsbygdens vägstyrelse och styrelseledamot i Göteborgs och Bohus läns sparbank, vidare ordförande i Elektriska Distributionsföreningen i Backa-Tuve, ordförande i Västra Sveriges Frukt- och Grönsakscentral plus andra kommunala och politiska uppdrag.

På äldre dagar, när hans uppdrag minskade successivt, arbetade han från bittida till sent i odlingen på gården, Efter Ottos död 1967 såldes gården till kommunen. Mangårdsbyggnaden har rivits, men en del av ladugården står kvar. Fruktträden vittnar om att här en gång levde och verkade idogt folk. En del av den goda, välbrukade jorden avsattes till jordbrukslotter, som garanterat måste ge fina odlingsresultat.

Enligt stadsplanerarna skall en väg få namnet Tingdals gata. Den kommer att gå mellan de forna växthusen och den gamla fruktträdgården (Red anm: Löftet infriades våren 2011).

----------------------

Otto var en storvuxen kommunalman. När det skulle göras nya bänkar i Backa kyrka fick Otto provsitta dessa med resultatet att de blev extra djupa. [BHF]

-----------------

Birgitta Tingdal, Ottos sondotter, berättar:

Jag minns farfars ögon. Sorgsna, snälla. Han gick med träskor lite lunkande. Hade ofta hängslen och en grå väst med svart-och grårutig baksida. Ibland hade han en sliten mokkaväst med grå rygg.

När vi var och hälsade på om söndagarna pratade han med far. Mor pratade med farmor. Vi barn fick roa oss själva. Vi tittade i Behms naturlexikon på fåglarna, lejonen och tigrarna. Tigrarna var roligast. Ibland fick vi titta i Dorés illustrerade Bibel men bara om vi var mycket försiktiga. Så det var vi. Jag kunde knappast tänka mig något värre än att någon sida i Doré skulle bli förstörd. Jag minns särskilt bilden till Varde ljus och när Isak skulle offra Jakob.

Farfar var ett begrepp på rejält tvågenerationers avstånd. Ändå utstrålade han snällhet. En gång när jag just lärt mig läsa var vi på utflykt och jag såg en skylt där det stod GLAS. Jag var nästan säker på att det inte betydde glass men jag tänkte att om jag fick farfar att gå med dit så är det nog glass i alla fall för annars skulle han inte bry sig om att komma med. Jag tjatade försiktigt och farfar tog mig i handen och gick med fast han naturligtvis hela tiden visste att det var ett glasmästeri.

Farfar talade långsamt och lite knarrigt. När vi bodde över på Kärrsgården på Hisingen läste han alltid kvällsandakter ur någon svart schartauansk andaktsbok. Jag förstod överhuvudtaget ingenting och var alltid rädd att han skulle fråga mig något om vad han sagt.I kyrkan sjöng han högt med gammalmansstämma.

Jag visste att farfar varit periodare tills far gifte sig 1947. Det spelade aldrig någon roll. Det var nästan som en intressant saga. Först senare förstod jag att våra regelbundna besök på söndagarna kanske också skulle bidra till att ge honom lugn och regelbundenhet och hindra till återfall.

Farfar var generös. När jag hade namnsdag och var sju år fick jag en Rosenthalkatt, naturligtvis en alldeles för påkostad namnsdagspresent för ett så litet barn. Men farfar hade förstått att jag tyckte om kattor och skulle det vara presenter skulle det vara rejält eller inte alls. Han bjöd gärna på kalas, stort och rejält och påkostat.

Man skämtade inte med farfar men log lite åt hans egenheter. Han hade svårt att hålla hemligheter och berättade gärna i förväg varför han köpt en viss julklapp till mor. Han kunde inte vara utan sitt snus. När vi var på väg till hans 75-årskalas på Vita Bandet blev han plötsligt alldeles tyst och sa till far att vända. Han hade glömt sitt snus. Och det gick inte att fira födelsedag utan det.

Jag anar hans alkoholism i hans snälla sorgsna ögon men jag vet inte orsaken. Det visste nog inte han heller. När far i vuxen ålder talade med honom om hur det varit under uppväxten, hans hot mot far och farmor, hans obehärskade humör sa han efter en lång stunds tystnad: "Den mannen känner jag inte."

Det var svårt för mig att tänka mig farfar som obehärskad. Han var alltid otroligt lugn och balanserad och otroligt behärskad. Men det var kanske just det han inte var.För farfar var den en självklarhet att engagera sig i samhället och andras problem. "När man har vad man behöver är det ens förbannade skyldighet att hjälpa de andra", sa han. Förbannade var inte något negativt, det var mest en stark understrykning. Att hjälpa var inte ett val, det var ett axiom, överhuvudtaget inte förhandlingsbart. Han var förtroendeman i bankstyrelser, vägföreningar, satt i landstinget och var aktiv i olika kyrkliga sammanhang. När Backa församling skulle bygga ett nytt församlingshem var farfar där, nära 80 fyllda, och körde jord i skottkärra.

Därför efterlämnade han ett mycket gott namn i trakten och förmedlade känslan att det något stort att vara barnbarn till Otto.

Som gammal bonde och trädgårdsmästare arbetade farfar tills han dog. När han var över 80 var han fortfarande uppe på taket och lade om tegelpannorna på ladan.

Han hade det svårt sedan farmor dött 1965. Knappt två år senare ramlade han nedför trappan på Kärrsgården. Hjärnblödningen slog ut honom totalt. De sista månaderna låg han på sjukhus, helt i sin egen värld, avmagrad och tunn med ihåliga ögon.

-------------------

Brorsonen Lennarts minnesbilder (nedtecknade av Birgitta Tingdal):

Farbror Otto övertog Kärrsgården. Han gifte sig med Emma Olausson i Bällskär och bodde i svärföräldrarnas Nordgården till 1921 då familjen med nyfödde Carl Johan och storasyster Signe-Märta flyttade till Kärrsgården.

Otto var duktig bonde och trädgårdsmästare och hade en fast torgplats på Kungstorget. Han var aktiv i Vägföreningen och i en av bankstyrelserna och satt i landstinget. Under några år hade han problem med alkohol. Signe-Märta berättar att han fick sprit som medicin när han omkring 1920 hade en släng av Spanska Sjukan. Kanske var det därför han blev beroende. Det var oregelbundna perioder som förstås frestade på både barnen och Emma som fick ta stort ansvar för gården. Dessemellan skötte sig Otto klanderfritt och har ett mycket gott rykte som rättvis och rättrådig.

De sista 30 åren övervann han sina alkoholproblem. Han ägnade mycket tid åt sitt kyrkliga engagemang. Ett av hans sista projekt var att genomdriva uppförandet av Backa Församlingshem. Han klagade på de andra kyrkobröderna som inte tog i särskilt mycket när de gjorde sina frivilliga dagsverken vid församlingshemmet.