Släktforskning

Birgitta Tingdal efter ett besök hos Sigrid sept 2007:

Så berättade hon (Sigrid Johansson, dotter till Klas Johansson - min farmor Emmas bror) att orsaken att farfar och farmor (Johan Albert och Emma) bodde på Nordgården och inte Kärrsgården var att de först bott på Kärrsgården men att Emma hade kommit gråtandes hem till Nordgården och sagt att hon fick jobba ihjäl sig på Kärrsgården och inte kunde klara det. Så hennes föräldrar bestämde resolut att Otto och Emma fick ta över Nordgården och så blev det . Hårda pix på Kärrsgården alltså....

---------------

Birgitta Tingdal, Emmas sondotter, berättar:

Farmor hade böjda fingrar av reumatism. De verkade vara formade av virkningen som hon ofta satt med. Grytlappar och dukar. Grytlapparna var vita med gula eller blå kanter.Fast på söndagarna virkade hon inte. Det passade sig inte i ett schartuanskt hem.

När det inte var söndag arbetade hon jämt. Lugnt och metodiskt precis som när hon virkade.Hon pratade inte så mycket och skrattade just inte. Hon var återhållsam, nedtryckt av ett slags mindervärdighetskänslor och samtidigt stolt över att hon gift sig in i vad hon ansåg som en fin bondfamilj med ett namn att vara stolt över.

Det var en märklig stolthet för samtidigt som farfar var erkänd i trakten som mycket duktig bonde och trädgårdsmästare, omtänksam och generös och kommunal förtroendeman var han under större delen av deras äktenskap periodare. Under perioderna han drack fick farmor själv ta ansvar för gården och torgförsäljningen, barn och anställda.

Jag undrade ofta över hur hon orkat med pressen för samtidigt som hon var mycket duktig och praktisk var hon rädd. Rädslan var naturligtvis nedtryckt och väl gömd. Det fanns inget utrymme för den. Det gällde bara att hålla på och framhärda.

Någon gång kunde farmor berätta om när hon var ung. Hur hon när hon var förlovad ville gå på teater men farfar ville inte gå med för han skulle jobba så hon fick gå själv. "Och jag tänkte", sa hon, "att vad är det för en karl jag var förlovad med som hellre kör gödsel än går på teater." Men så var farfar och den inställningen var kvar hela livet.

Hon berättade också en gång om sin syster som när hon var förlovad upptäckt att hennes fästman drack. "Och vi grät tillsammans", sa farmor. Det var enda gången hon uttryckte något sådant. "Det gick ju inte att bryta en förlovning", fortsatte hon." Vad skulle folk ha sagt om det?"

Far var enda sonen och farmors ögonsten. Hon formligen avgudade honom.Inte med ord och kramar med hon utstrålade en slags orubblighet som sa att det fanns inte något bättre, han var utom tävlan. Hennes dyrkan parades men en kärvhet som aldrig skulle släppa fram ömhet eller mjukhet. Det var en märklig kärlek att ta emot, sa far. Vi barnbarn åkte väl med i den allmänna beundran. Men det var klart att det var far som var det viktigaste.

En gång fick farmor hembud men hon dog inte. När hon vaknade till liv var hon rädd. "Jag hade inte förberett mig för döden och då skulle jag inte kommit till Gud", sa hon.Det sista året blev hon påtagligt öppnare. Hon kunde le och prata lite förtroligt. Jag sa till henne att det var roligt att vi kunde prata så naturligt med varandra nu och hon nästan skrattade och sa att förut hade hon ju ofta varit så sjuk och dålig så hon hade inte orkat med något. Jag var lite förvånad, farmor blev ju bara äldre och äldre och skröpligare och skröpligare. Det var i köket på sommaren hemma på Kärrsgården som jag förstod att hon var en människa, inte bara en farmor. Någon vecka senare pratade vi i telefon och jag sa igen att det var roligt att kunna prata så mycket med henne.

Veckan därpå en tidig morgon ringde farfar och sa att mamma var död. Han kallade henne alltid mamma. Jag minns farmor, lugn och mycket blek. Farfar lagt knäppt händerna på henne och slutit hennes ögonlock och lagt lakan och täcke till rätta. Jag minns att jag var rörd över hans lite tafatta omsorg.