Släktforskning

Efter en för den tiden synnerligen vårdad skolutbildning etc var Hilda i åtskilliga år hemma på "Berget" och hjälpte modern förestå det stora hushållet.

Över en vinter 1866-67 gästade hon goda vänner till familjen, brukspatron Ericssons i Åbo, liksom Westlings befryndade med den s.k. "Laxbro-släkten". Ericssons ägde Tykö och Fiskars bruk mellan Åbo och Helsingfors, bodde sommartid på Tykö men om vintrarna i Åbo och förde här stort hus, där även ryska förnämiteter var gärna sedda gäster.

År 1870 gifte sig Hilda med sin barndomsvän Wilhelm O. Ekman, bergsingenjör och då bruksinspektör vid Gnarps masugn, sedermera bruksförvaltare på Ströms bruk (Hälsingland).

Under sin första barnsäng 1871 ådrog hon sig blodpropp i ena benet. Den urartade till rosinflammation, som årligen öppnade sig i variga och svårläkta sår. Oaktat detta onda, som följde henne livet igenom, var hon städse i farten i sitt stora hushåll, särskilt vid Ström, vilket i omfattning inte stod Grängesbergshemmet mycket efter. Gammaldags arbetsordning, seder och bruk följde hon även i sitt eget hem. Det spanns och stickades ej blott strumpor o.d. utan även sängtäcken; det syddes och vävdes, och det var ej enbart till jul man bakade, bryggde och stöpte talgljus, utan också för vardagsbehovet året igenom.

Hon hade visserligen god tillgång på hjälpredor i hemmet, men utförde själv all linnesöm åt sig, make och gossar. Åt dessa tre sydde hon även alla deras gångkläder t.o.m. under deras första år i Hudiksvalls "storskola", eller så länge hennes passform ej kritiserades. Då fick bruksskräddaren ta vid.

Vid vävstolen trivdes hon synnerligen gott. Hennes specialitet var "flossa-vävnader", vars mönster hon ofta själv komponerade.

Vår och sommar höll hon på lediga stunder till i sina kära drivbänkar och utplanterade helst själv i trädgårdsrabatterna sina uppdrivna plantor - uteslutande ettåriga, de perenna förstod hon sig inte på. Dem fann hon alltför skräpiga. Med sådan rastlös verksamhet är förvånansvärt, att hennes rätt ansenliga korpulens ej avtog förrän på ålderns sena dagar.

Höstlevnadsåren på Brandholmsund (Uppland), som inköpts som "gammelbo", blev ej mindre knogiga för mor Hilda än Strömstiden. Visserligen var hushållet betydligt reducerat och värdinneskapet likaså, men hon lade här mera direkt hand vid alla bestyr utan att behöva det. Hon kunde inte konsten att slå sig till ro ens på gamla dar och eget nog minst då.

Under de första femton åren av sitt giftermål, fick hon mera avkoppling från sina arbetsplikter genom att sommartid en månad fara hem till sina gamla föräldrar på "Berget". Men huruvida dessa arbetsavbrott uppvägde resornas besvärligheter, i följe med de tre pojkarna, per hästskjuts, ångbåt och järnväg och ett par övernattningar, må lämnas osagt.

Under Brandholmssundstidens första år företog makarna några mindre resor inom landet, en gång t.o.m. till Danmark, men alla av alltför kort varaktighet för att kunna kallas rekreation. Det var först 1910 man kan tala om en sådan färd. På barnens enträgna bearbetningar och efter många om och men kom nämligen en månads tur ned till norra Italien till stånd i sällskap med son och sonhustru. Bl.a. besöktes Venedig, Verona, Italienska Rivieran och Genua. Färden blev, som ämnat var, en verklig upplevelse för de gamla och framförallt en välbehövlig vila.

Hilda hade liksom sina systrar ett gott musiköra och spelade helst utan noter "efter gehör". Själv road av sällskapsteater under ungdomen, lade hon intet hinder i vägen för sina gossars lust häråt, oaktat spikhål och revor förstörde hennes till ridå och kulisser apterade lakan.

Mor Hilda hade stor händighet i att teckna. Hennes påsk- och julbrev i humoristisk anda är dråpliga. Likaså och än mer hennes i pepparkaksdeg modellerade kaffegummor, giktbrutna gubbar, glada och ledsna julgrisar etc, varav mästerverken är bevarade i släkten. Bland övriga talanger att nämna var hennes lätthet att skriva tillfällighetsvers.

Verksam in i det sista avled hon efter en kort tids sjukdom (lunginflammation) ett par dagar före sin 80:års dag. Vid jordfästningen i Torsvi höll officianten teol. dr. M. Åmark ett griftetal med bl. a. följande innehåll: "Jag vet att vid denna grav tacksamma hjärtan förenas uti att välsigna en kär, öm och outtröttlig Moders minne. En hvar som hade förmånen att komma i beröring med det hem, der vår bortgångna vän var husmoder, skall räkna det som ett vackert och rörande minne att tänka på den outtröttliga omsorg, omtanken om alla, den trohet i allt som utmärkte henne. Och vi förstå i någon mån, hur det måste kännas för dem, som stodo hennes hjärta närmast. Den gammaldags under många slägtled skapade glädjen vid arbetet, redbarheten, gästfriheten, allt detta som af gammalt räknats som det bästa i ett svenskt hem, detta som blir allt sällsyntare och aldrig kan förverkligas utan genom en trogen, god och klok husmoder. Allt detta öfverflyttade våra vänner på Brandholmssund hit till denna bygd såsom ett arf, förkofvrat af dem sjelfva, från fäder i Dalarne".