Släktforskning

W.O. genomgick i likhet med sina bröder Uppsala katedralskola och blev student 1859. Efter några års praktik som bruks- och byggmästareelev utförde han diverse ombyggnader såväl hemma vid "Nya Hyttan" som vid det närliggande Sunnansjö bruk, bägge tillhörande Ludvikaverken. 1862-64 genomgick han Falu högre bergsskola. Då flertalet elever dessa år var särskilt småväxta, kallades årgången "Lilla Kursen". Under denna benämning är den bevarad åt eftervärlden genom L. Hubendicks år 1909 utgivna "Lilla Kursens Annaler", tryckt som manuskript i 18 exemplar. Efter anställning som bokförare vid Sunnansjö 1865 och som inspektor vid Ludvika bruk 1866-67 blev han bruksinspektor 1868 vid Gnarps Masugn i Hälsingland. Samma år förlovad med sin barndomsvän Hilda Öberg från Grängesberg, hemförde han henne som brud 1870. Gnarp hörde till Ströms-verken, då i släkten Tersmedens ägo. Huvudförvaltningen var förlagd till Ströms bruk, där brukspatron Tersmeden residerade. Tersmeden var W.O. mycket bevågen och samarbetet det bästa.

Sedan Tersmeden efter faderns död överflyttat till det av släkten även ägda Ramnäs bruk (Västmanland), bildades 1873 bolag på Ströms-verken, i vilket även icke-Tersmeden-släktingar ingick som aktieägare, bland dem W.O. Och så kallades han till Ström som chef för huvudförvaltningen därstädes och inflyttade i den av Tersmeden några år förut nybyggda herrgården. Till det nya bolaget hörde då förutom själva Ströms bruk och förenämnda Gnarps masugn även Andersfors och Franshammars bruk, ett större lantbruk med mejeri vid Brytte samt betydande skogsarealer i ej mindre än fem angränsande socknar. Härtill kom 2/3 i närliggande Stocka sågverk och andelar i ett par Upplandsgruvor.

Närmast under sig hade W.O. två bruksinspektorer, en jägmästare-skogsförvaltare och en lantbruksinspektor. Förvaltningen var omfattande och maktpåliggande. Kuskandet efter häst till de avlägsna bruken och skogarna samt till fem socknars kommunalstämmor, om viktigare bruksintressen stod på spel, var tröttande i synnerhet som åkning nattetid ej kunde undvikas. Besvärliga var också de årslånga processerna om skogar och flottleder.

Allt detta och annat med befattningen förenat omak kunde W.O. dock ta relativt lugnt på ett undantag när, och det var besöken av bolagsstyrelsens ordförande. Ehuru dessa ej räckte mer än högst ett par veckor årligen, var besöken en verklig pina för honom. Van att annars året runt ensam styra och ställa på Ström, måste han nu enligt egen utsago knyta händerna i byxfickorna tills "Murveln" (brukspatron Fabian Tersmedens efterträdare), som han döpt sin överordnade till, farit sin väg igen.

Plikttrogen, redbar och till ytterlighet ordentlig fordrade W.O. mycket av sina underlydande, vilka han dock var frikostig emot; han var sträng och respektingivande. Ett arv efter modern, som han själv led mycket av, var ett häftigt humör, och hans regemente på Ström var ej av det mildaste slaget. Att han ej fick sämre öknamn än "Hertigen", torde vara ett betyg på, att han i det stora hela ansågs rättvis. Befolkningen var honom ock tacksam för hans intresse och omtanke för den. Så instiftade han Ströms bruks handelsförening - ett slags arbetarnas kooperativa företag med andelar s.k. "ax", varav betydande utdelningar årligen ägde rum.Även sina söner höll han i tukt och Herrans förmaning och så strängt, att de som vuxna och gifta karlar ej kunde frigöra sig från en viss rädsla för honom.. Kroppslig aga förekom under deras uppväxttid ofta nog. Så fick en av sönerna sin sista avbasning året före sin studentexamen. En lindrigare bestraffning bestod uti arrest på ett av vindsrummen med order om inläsning av psalmverser och framförallt "syndabekännelsen".

Men å andra sidan ömmade han mycket och var svag för sina pojkar och, hur paradoxalt det än kan låta, skämde han bort dem. Med en glädjefattig skoltid bakom sig, unnade han dem all möjlig trevnad under ferierna. Två ölänningar stod till deras disposition, och brukets fiskare var alltid redo för fisketurer till insjöar, miltals avlägsna. Det var ej småexpeditioner. Ena hästen drog en flakvagn med tre dagars matsäck och en så med levande agn, och det andra ekipaget bestod av en ekstock med långrev, nät och andra fiskegrejor. Och så var det fotvandringar för påhälsningar vid angränsande bruk. Fotvandringar var det, änskönt alltid "Stintan" - en av ölänningarna - var med, forslande gepäcket och den försvarliga matsäcken, stor nog för ett par veckors bortovaro.

Som ett tecken för W.O. känsliga sinne kan slutligen nämnas, att han i ovanligt hög grad njöt av vacker natur och sjungande småfåglar. Vidare hade han ett utpräglat musikaliskt sinne och var begåvad med en vacker och kraftig sångröst, varför han bland annat som lärjunge i Uppsala katedralskola under en följd av år fick "ta upp" psalmsången vid de gemensamma morgonbönerna.

År 1896 inköpte makarna Brandholmsund, beläget vid Stora Björkfjärden i Uppland, och bosatte sig där. (Huvudbyggnaden nedbrann år 1931). På Brandholmsund avled de gamla med endast några månaders mellanrum 1922, efterlämnande sönerna Frithiof, Carl och Ragnar, och är begravna på Torsvi kyrkogård.