Släktforskning

Blev gesäll 1769. Efter fem långa gesällår anmälde sig Iwersson till erhållande av mästerskap och erhöll det svaret att "afbida tiden i hoppet". Det drog ytterligare tre år innan snickareämbetet beviljade honom mästerskapsrätten år 1778.

Mästerstycket, som står på Stockholms slott, består av en sekretär med stora riksvapnet. Sekretären var den första skrivmöbel sedan Haupts skrivbord som godkändes. Hela sin verksamhetstid, fram till sin död 1813, snickrade Iwersson intarsiadekorerade möbler med mer eller mindre av Haupts attribut. Detta även under den efterföljande sengustavianska perioden, då släta mahognymöbler med mässingsdetaljer var det förhärskande och då Iwersson var den tongivande snickaren.

1781 gifte han sig med Maria Elisabeth Buelow, dotter till svarvaremästaren Bulau och hans hustru Maria Margareta Gewert i Malmö.

Red anm: Helt nylig (april 2014) forskning visar att käre fmf Frithiofs uppfattning (stycket ovan) är fel. Rätt skall vara: 1778 gifte han sig med Elisabeth Maria Bülau, dotter till hovmusiker Johann Heinrich Bülau och hans hustru Maria Margareta Gewert som inflyttade till Stockholm 1748 tillsammans med blivande kung Adolf Fredriks hovkapell från Schleswig-Holstein (Eutin).

Med Elisabeth Maria hade han blott en dotter, Christina Fredrika, som överlevde föräldrarna och blev gift med slottssnickaren Michael Claesson. Denne efterträdde svärfadern som ålderman i det hedervärda skrået och övertog hans hus och verkstad (hörnet av Norrlandsgatan och Ålandsgränd - nuvarande Mästersamuelsgatan - i kvarteret Oxen, där han i unga år fått sin utbildning.

Av utmärkelser som föll på Iwerssons lott, var titeln av stadsmajor i borgarbeväpningen samt utnämningen till slottssnickare.

Vad Iwerssons yttre beträffar, har vi ett porträtt av honom bevarat, "ett kopparstick av Joh. Snack från år 1781. Det framställer den hedervärde snickaremästaren i profil, iklädd den sk svenska dräkten - lite spotsk med ett Voltaire-leende på läpparna. I högra handen attributen - ritbrädet och passaren".

"Liksom Haupt under hela sin verksamhet fullkomligt dominerade samtiden, så kom även Iwarsson att under 1790-talet bli den tongivande inom snickareämbetet". (På sistone sättas Iwerssons arbeten t.o.m. över Haupts, om man får döma därav att två byråar av Iwersson på Bukowskis auktion 1918 betalades med ej mindre än med 35150 och 36888 kronor). Iwersson lades 1812 bruten av den sjukdom, som länge tärt hans krafter, på den bädd, varifrån han aldrig skulle uppstiga. Han avled 1813 vid 63 års ålder. Uti samma dödande sjukdom (kräfta) dog hans efterkommade, dotterdottern Charlotta Wilhelmina vid 59 års ålder samt dennas söner Isidor och Wilhelm respektive 87 och 81 år gamla.

Iwersson ligger jämte sin samma år avlidna maka begraven på Johannes kyrkogård i Stockholm. "Å den plats, der den skicklige gustavianske snickaremästaren hvilar, står en enkel grafvård med svärsonens namn inhugget". Denna sten lades 1915 som grund för en ny, med inskrift "N:o 16 Gottlieb Iwerssons och Michael Claessons Familjegraf".

Litteratur: Sylvén, Torsten: Mästarnas möbler, Värnamo 1996, sid 198-202.Iwersson är kanske den skickligaste gustavianske snickarmästaren efter Georg Haupt och han kom att bli den främste under den efterföljande sengustavianska epoken. Redan mästerstycket från 1778, en sekretär som Gustav III beställde, uppvisar Iwerssons karakteristiska praktfulla intarsia och maskulina formspråk. Torsten Sylvén skriver i Mästarnas möbler om Iwersson att "Gottlieb Iwerssons ritkunskaper, fina gravyrkonst och hans perfekta snickeriteknik gav resultat i välgjorda och dekorativa gustavianska möbler med personlig prägel". Auktionens sekretär är ett utmärkt exempel på detta. Från 1780-talets början finns några sekretärer (t ex en på Nationalmuseum, en på Nordiska museet) bevarade som genom sin storlek och rika intarsia står mästerstycket nära. Karakteristiskt för dessa är de kraftfulla, rikt profilerade benen. Auktionens sekretär är av ett mindre format och Iwersson har istället därför använt sig av svängda ben, av den typ Haupt favoriserade. Detta ger en elegant lösning där möbeln fått en spänst i form och uttryck, trots det mindre formatet, utan ge avkall på den rika intarsiadekoren. Detta gör sekretären till ett högklassigt exempel på Gottlieb Iwerssons gustavianska produktion.

Marshall Lagerquist:

I:s långvariga utbildningsgång från gesäll till mästare, ej mindre än nio år, var långt ifrån ovanlig i Sthlm under senare hälften av 1700-talet. Det ingick nämligen i snickarämbetets politik vid denna tid att reglera tillströmningen av nya mästare för att så långt möjligt förhindra besvärande konkurrens. Detta förhållande medförde att åtskilliga snickargesäller i otålig väntan begagnade möjligheten att gå förbi ämbetet genom att söka mästarskap som s k ebenister under hallrätten. En annan utväg att vinna tid var att söka protektion hos konungen genom vissa kanaler och få i uppdrag att utföra en möbel för denne. Detta tillvägagångssätt hade tillgripits av gesällerna och blivande hovschatullmakarna Lorentz Nordin, Samuel Pasch och Georg Haupt, vilka på så sätt mer eller mindre tilltvingat sig mästarskap av skråämbetet. I följde deras exempel och fick 1777 av Gustav III en beställning på en möbel som skulle bli hans mästerstycke.

Huruvida I under sin gesälltid företagit sedvanlig gesällvandring utomlands är inte känt. Hans tidigare produktion talar för att så knappast varit fallet, ty han ansluter sig tämligen oreserverat till den karakteristiska möbelstil som inaugurerats av Haupt 1770. Efter dennes död 1784 kom I att inta en ledande ställning inom sitt yrke, poängterad genom utnämningen till k slottssnickare och schatullmakare. Hans verkstad sysselsatte, när den var som störst på 1790-talet, sex till nio gesäller, ett jämförelsevis högt antal. Verksamheten omfattade inte blott framställning av möbler utan även utförande av fast rumsinredning, som ju föll inom snickarämbetets kompetensområde, exempelvis inläggning eller reparation av parkettgolv.

I:s mästerstycke från 1778, ett skåp med skrivklaff "en abattant" för Gustav III, har otvetydigt inspirerats av Haupts 1774 utförda mineralskåp för prinsen av Condé men saknar dettas monumentalitet och väl avvägda proportioner. Intarsiaarbetet med riksvapnet på klaffen och sinnebilder för konst och vetenskap på den underliggande lådan visar dock ett anmärkningsvärt kunnande i denna teknik, i vilken Haupt var den obestridlige mästaren.

Fram emot mitten av 1780-talet började I tillämpa den nya möbelstil närmast efter engelska förebilder, som introducerats i början av årtiondet av ebenisterna Anders Scherling, Lars Almgren m fl i Sthlm, dvs den sengustavianska stilen. Den framträdde inte som den föregående med inläggningar av olika träslag och dekorativa metallbeslag utan med släta mahognyytor och smala mässingslister. Men jämsides härmed fortsatte I en kort tid i begränsad omfattning tillverkningen av möbler i traditionell Haupt-stil. Under det sista årtiondet av 1700-talet och det första av 1800-talet är hans möbler genomgående av mörk mahogny, ej sällan dekorerade med kannelerade pilastrar med förgyllda kapital samt med ornamentalt utformat listverk av metall i geometriska figurer, påminnande om franska möbler i direktoire-stil.

I signerade sina möbler till en början genom att skriva sitt namn, understundom åtföljt av årtal, antingen direkt på en lådbotten eller på en inklistrad papperslapp, senare med tryckt etikett.

Med risk för omtugg: (http://www.popularhistoria.se/artiklar/den-svenska-mobelhistorien):

Efter Haupts död utvecklades Gottlieb Iwersson (1750–1813) till den gustavianska tidens skickligaste möbelsnickare. Han blev mästare i Stockholm 1778 efter att direkt hos Gustav III ha anhållit om att få utföra sitt mästarprov. Kungen själv godkände Iwerssons ritning – en ståtlig sekretär med vertikal fasad, överdådigt dekorerad med riksvapnet och andra symboler i intarsia samt rika utsmyckningar i brännförgylld brons. Mästerstycket står i dag på Stockholms slott.

Ämbetsmästaren och hovschatullmakaren Iwersson var född i Malmö, där han gick i lära hos sin far, Olof Iwersson. 1769 blev unge Iwersson gesäll, och när han fem år senare ville avlägga mästarprov visade det sig att väntetiden för att bli mästare i Malmö var lång. Med åren tröttnade han på att vänta och begav sig till Stockholm, där han således gick till kungs för att få avlägga mästarprov.

På Stockholms snickarämbete blev man minst sagt bestört över den unge skåningens framfusighet, men hans handlingskraft gjorde honom känd i vida kretsar. Iwersson drev snart en stor verkstad på Norrlandsgatan, i kvarteret Oxen. De första åren utförde han byråar och sekretärer i nära anslutning till Haupts stil, med raffinerade inläggningar av olika träslag – ofta i form av medaljonger med profilhuvuden och bladgirlanger. Men Iwersson lyckades aldrig skapa möbler med samma lätthet och självklara elegans som den store förebilden.

Det var först efter Haupts bortgång 1784 som Iwersson lyckades frigöra sig från den äldre mästarens stil. Han blev så den förste i svensk möbelkonst som gjorde sig till tolk för den strängare nyklassicistiska riktning som blev modern efter Gustav III:s italienska resa 1783–84 och som sedan länge hade slagit igenom i Frankrike.

Franska revolutionen 1789 ledde dock till att de täta kontakterna mellan Sverige och Frankrike avbröts och engelsk möbelkonst kom nu åter i fokus. Iwersson tog tydligt intryck av detta. Han slopade alla dekorativa trä­inläggningar för att istället låta träets vackra ådringar och skiftningar verka i stora släta ytor. Mörka träslag som mahogny framhävde hans sparsamma utsmyckningar i förgyllt brons eller mässing. Därmed fann Iwersson ett nytt personligt uttryck. På 1790-talet betraktades han som landets främste möbelmästare och han fick snart många efterföljare.

Arbeten av Haupt och Iwersson återfinns främst i unglig och adlig miljö, men en rad andra snickarmästare försåg det välbeställda borgerskapet med skickligt utförda byråar, sekretärer, fällbord med mera. De svenska möblerna hade högt anseende och mycket gick också på export.