Släktforskning

Äldst bland åtta syskon lämnade Lars fädernegården 1816 vid 14 års ålder. Kom så till friherre Gabriel Djurklou på Sörby säteri. Antog härvid namnet Öberg efter fädernegården. Som "bruksbetjänt" (bokhållare) fick han inblick i ståndspersoners seder och skick. Djurklou, som var honom synnerligen bevågen, lät honom även lära sig humaniora, korrespondens etc. Förmodligen var det genom Djurklous rekommendationer, som Ö. erhöll plats på Stjernfors bruk, vilket då förvaltades av Anders Westling (Ö:s blivande svärfar). År 1831 vann han anställning vid Grängesberget. Här avancerade han snart nog till chef för järnbrukens gemensamma gruvförvaltning.

Vid sidan av denna sin krävande post hann han även ägna sig åt privat verksamhet. Han idkade en omfattande handelsrörelse med livsförnödenheter för ortsbehovet (råg, sill, korn, malt, salt, fläsk, torrfisk, stövlar, havre, tobak och brännvin mm.)

L.Ö. drev även ett ej obetydligt lantbruk, inmutade, förvärvade och gjorde försvarsarbeten för egna gruvor, anlade flera milslånga kanaler med hithörande s.k. "vattenkonster" för länspumpning och malmuppfordring från gruvorna. Dessa anläggningar ingick i det 1846 bildade "Grängesbergs stora konstbolag", som Lars Öberg ledde. Sedan en järnväg 1853 anlagts genom gruvfältet till sjön Hörken för malmbefraktning till kringliggande järnbruk, Gravendal, Fredriksberg, Ulriksberg, Högfors, Kloten mfl. ombildades bolaget till "Grängesbergs Stora Konst- och JernvägsAktiebolag", även detta under L.Ö. ledning intill år 1876, då han lämnade sina bolagstjänster. L.Ö. överflyttade då till sin redan 1847 inköpta och av honom på 70-talet nybyggda gård i utkanten av "Berget" (dåtida vardagligt namn på Grängesberg), några stenkast från Frövi-Ludvika järnvägsstation.

Något otium cum dignitate på gamla dar blev honom dock ej beskärt. Visserligen utarrenderade han handelsrörelsen, men lantbruket bedrev han fortfarande själv. Och så hade han ju sina egna gruvor. Visserligen kunde någon egentlig brytning ej komma ifråga lika lite nu som förut. Malmen i hans gruvor var nämligen rikt fosforsyrehaltig och därför mindre lämplig för dåtida järnförädlingsmetoder.

(Red anm: Faktumet väl känt sedan 1584: I ett brev från Konung Johan III till hans fogde i Dalarna, daterat Wästerås slott den 9/4 befalldes fogden att han skulle hålla sträng uppsikt över den kvantitet Grängesbergsmalm, som användes i de i trakten liggande hyttorna. Den fosforrika malmen från Grängesberg måste begagnas med stor försiktighet och blandas med annan, mindre fosforhaltig järnmalm för att bli användbar.

Under slutet av 1800-talet infördes Thomasprocessen, som innebar att den fosfor rika malmen kunde användas, vilket gjorde Grängesberg till ett modernt gruvsamhälle. Det var engelska affärsmän som först insåg malmfyndigheternas ekonomiska värden. Finansmannen Sir Ernest Cassel ledde utvecklingen av gruvorna i Grängesberg, han byggde järnvägar och hamnen i Oxelösund varifrån man exporterade malmen som brutits i Grängesberg.

Vid sekelskiftet 1800/1900 var Grängesbergsbolaget Sveriges mest lönsamma företag. Under denna period växte Grängesberg mycket snabbt, under tio år tredubblade samhället sin befolkning).

Men åter till Lars Öberg:

Försvarsarbetena krävde kontanter, och sådana hade han ej gott om. Dessa var fastlåsta i fastigheter och gruvor som inte gav någon avkastning. Han nödgades krångla sig fram lånevägen, ja till och med anlita sin mågs besparingar. Så kunde ej fortgå i längden. Därför blev gruvorna i en hast realiserade för vad man kan kalla en spottstyver. Efter cirka 40 år försålde nämligen köparen dessa gruvor för en köpeskilling hundrafalt större än den L.Ö. erhöll.

Även under sin krafts dagar var lånevägen ingalunda L.Ö. främmande. Han måste för sina stora mark- och gruvköp ofta anlita banker. Till "Berget" kom han ju med så gott som två tomma händer. Själv däremot lånade han av princip ej ut något. Hans valspråk var: "Ge ej ens en vän kredit längre, än han kan hålla tummen i elden". Likaså var borgen honom en styggelse. Obenägenheten för denna form av hjälpsamhet bottnade säkerligen i den varnande erfarenhet svärfadern haft, och ingalunda i gnidighet eller bristande vilja att hjälpa. Tvärtom, Lars Öberg var synnerligen godhjärtad och snar att hjälpa, dock aldrig annorlunda än i gåvoform.

Hans välgörenhet var härvidlag så stor, att makan och senare även barnen gick i ängslan för hans rundhänthet. Denna gällde i all synnerhet den mer eller mindre fattiga släkten nere i Norrbyås. Så sent som 1883 efter makans död skriver han till prästen där och ber om uppgift hur hans anhöriga har det ställt. Svaret lämnar en utförlig redogörelse för de sju syskonen, 19 deras barn och 54 barnbarn. Lars Öberg skickar så avsevärd penninghjälp. Härför får han tack genom prästen, som bland annat skriver, att en hälsar: "en sån bror, som jag har, det har ingen människa". Om en annan bror, tydligen mindre tacksam, tillägger prästen: "han har fått för mycket av Eder förut. Om han skött sig, hade han varit en rik karl". Brevet avslutas med: "Gud välsigne Eder och Edra barn!"

Det var ej blott sin egen släkts mer eller mindre behövande, han ömmade för, utan även svärmoderns fattiga anhöriga i Stockholm. Oombedd bisträckte han dessa med avsevärda belopp utan att på förhand rådgöra med vare sig maka eller svärmor.

Hur verksam L.Ö. var torde framgå av att hans efterlämnade egenhändiga korrespondens i kopieböcker, svarsbrev, lagfartshandlingar, inmutningssedlar etc fyllde två dokumentskåp cirka 3 ½ X 8 fot. Och vad han betytt för Grängesbergs utveckling under drygt ett halvsekel, kan kort och gott sammanfattas så, att "Lars Öbergs historia är lika med Grängesbergs" (uttalande av en hans efterträdare dir. Nils Hedberg).

Lars Öberg hade i all sin dar fört ett friskt och sunt liv. Han började sin dag med att dricka ett stop vatten under påklädningen. Men någon spartan var han ej, och den s.k. kalaskulan fattades ej. Sin bergslags-sup tog han stadigt, men hade den egenheten, att han måste svälja den sittande. Då smörgåsen enligt dåtida bruk alltid serverades vid s.k. gående bord, och supen alltså inmundigades på stående fot, brukade han före sväljandet uppsöka en stol. Hans vänner kom omsider underfund med vanan. Vid en stor gruvstämmomiddag i hans hem besatte gästerna alla stolar, med påföljd att värden levererade sin sup i spottlådan. Bland annat hade han originaliteten att ringakta tandborsten. Han gjorde ren sina tänder med handduken. Denna procedur var honom tillfylles. Långt in i sena ålderdomen hade han, så vitt man kunde se, alla tänder i behåll.

Efter halvtannat års sängliggande tillfölje ett slaganfall, ändades hans 86-åriga levnad. Provinspressens dödsrunor samstämma i, "att han i sin krafts dagar var en driftig och dugande man, en ovanligt vänsäll och godhjärtad människa, i korthet sagt en riktig hedersman, som kommer att saknas icke allenast av fränder och vänner utan även av traktens befolkning, av vilken han var högt uppburen".

Christer Fredriksson oktober 2012:

"Gubben i Bärget" som den stränge och ordningssamme Gravendahls Bruks Gruvförvaltare i Grängesberg Lars Öberg ofta sade på 1850-talet efter diverse klagomål från övriga gruvägare.