Släktforskning

Obemedlad nödgades han under studietiden conditionera i ej mindre än 15 år hos Hedemoraprosten Skragge, som bemötte honom med faderlig kärlek. Tidsutdräkten med studierna räknades honom dock ej till last. Ehuru endast kandidat fann han plötsligt sin lycka gjord. År 1684 dog Söderbärkeprosten Barchius, måg till biskop N. Rudbeckius. Såväl församlingen som biskopssläkten gjorde allt för att vinna den icke så fattiga, men synerligen älskade änkans konservation. Konungen befallde att consistorium hade fria händer förese församlingens bästa. Då ingen behaglig person kommit i förslag, erhöll Kalsenius på Skragges rekommendation lov av consistorium att resa till Söderbärke för att låta höra sig, men dock icke att inlåta sig med änkan (!). Hans reseberättelse till consistorium innehöll, "att han behagat ej blott församlingen, som för sin del antagit honom, utan även änkan, med vilken han blivit trolovad. Det var nu intet annat att göra för biskop och consistorium än att samtycka".

 

 

Kalsenius prästvigdes tillika med sin discipel Andreas Skragge 1685 och promoverades efter några månader. Vice kontraktsprost 1691, riksdagsman 1693, ordinarie prost 1697.

 

 

Kalsenius var av ganska manligt och allvarligt sinne. De sista åren sjuklig och mycket försvagad.

 

 

Olaus Kalsenius var stamfar för finska adelsätten Rieselskiöld.

Överdirektören S. Norberg (Göteborg), dotterson till prosten Petraeus i Söderbärke, donerade ett magnatstipendium till Uppsala Universitet med företräde för ättlingar till morfadern Petraeus och dennes svärfar, prosten Kalsenius i Söderbärke. Stipendiet innehades från hösten 1928 i tre år av krönikeutgivarens son W. Per E. Ekman som ättling till förenämnda Petraeus och Kalsenius.