Släktforskning

För att återgå till Margareta Wallenstedt och Mattias Björnklou så fick de tio barn varav fem döttrar nådde vuxen ålder. De hade en gynnsam utgångspunkt då de fått ärva en ansenlig förmögenhet efter sin far som dog den 20:e september 1671. Döttrarna blev till synes väl gifta men deras liv blev antingen korta eller olyckliga. Den äldsta, Birgitta Björnklou, fick till make den skicklige diplomaten Johan Olivecrantz, ende son till en ärkebiskop. Han dog 1675 endast 35 år gammal. Av parets barn fick endast döttrarna leva, och efter ytterligare en generation hade hela denna släktgren dött ut.

Även nästa dotter Catharina Björnklou giftes bort med en ärkebiskops son, underståthållaren i Stockholm Jakob Leneaus, adlad Cloo. Även detta par hade enbart döttrar. Catharina dog vid 34 års ålder.

http://www.mattiasloman.se/wallenstedt.html

Hämtat från Tebordet.com:

Mjölnaresonen Matthias Mylonius var ett av de utmärkta huvuden, som biskop Rudbeckius bemärkte och framdrog vid Westerås gymnasium. Biskopen förskaffade honom plats såsom lärare för riksmarskalken Jakob De la Gardies son Magnus Gabriel. Teologien hade först utgjort ämnet för Mylonii studium, men då han erhöll en sådan lärjunge, beslöt han att även ägna sig åt de politiska studierna, vilka också slutligen förnämligast blevo hans sysselsättning. Han erhöll sådana vitsord av professorerna i Uppsala, att han befordrades till eloquentiae professor. Under ett halvt år gjorde han en utrikes resa, och återvände därefter till sin lärostol. Men Axel Oxenstierna ryckte honom ifrån densamma och uppdrog honom att såsom sekreterare biträda i kansliet, varefter han, såsom legationssekreterare, avgick med Johan Oxenstierna och Adler Salvius till fredsunderhandlingarna i Osnabrück. Här, då han gick den svåra medelvägen mellan de båda mot varandra fientliga legaterna, förvärvade han bådas aktning och blev adlad, varvid han antog namnet Björnklou. Han hemkallades just då fredsverket avslöts, för att lämna drottning Christina upplysning om de bägge tvistande legaternas förhållande, men avsändes ånyo i diplomatiska värv till Münster. Här erfor han av alla tillstädesvarande statsmän bevis på aktning och välvilja, så att en skådepenning slogs över honom, på vilken hans valspråk var anbragt: "med ädel själ och ärligt tal." Han erhöll såsom belöning för sina tjänster åtskilliga inkomster i Tyskland. Efter en kort hemmavaro, blev han såsom legat avsänd till Wien. Carl X Gustaf hemkallade honom sex år därefter för att såsom "sekreterare av staten" och hovråd medtaga honom till Polen, där de förefallande underhandlingarna med andra stater gingo genom Björnklou och Bengt Oxenstierna. Väl blev Björnklou utnämnd till president i Bremen och Verden, men han kunde icke umbäras vid kansligöromålen hos konungen. Han bevistade såsom Svenskt sändebud riksdagen i Frankfurt am Mayn, där kejsareval skulle hållas efter Ferdinand III. Utan att slå på förtrolig fot med någondera, varken den Österikiska eller Franska ministern, skrev han latinska avhandlingar om alla förekommande ämnen, i vilka han sade dem öppna sanningen. Sedan riksdagen blivit slutad, uppdrog konungen honom en beskickning till Frankrike. Han åtföljde där Fransyska hovet på dess resor i södra Frankrike, och bidrog att, efter konung Carl Gustafs död, förmå Frankrike att verka för freden, som också lyckligt kom till stånd, med sådana fördelar för Sverige, att man knappast hade väntat dem. När Björnklou efter dessa värv hemkom, befordrades han till hovkansler, och trenne år därefter till riksråd, varvid han särskilt förordnades att förstå de utrikes ärendena. Här kom han i strid med sin fordna lärjunge Magnus Gabriel De la Gardie, vilken yrkade på förbund med Frankrike, och i allmänhet var färdig att åsidosätta fäderneslandets fördelar för Frankrikes. De la Gardie hade ett stort inflytande, emedan änkedrottningen tillhörde hans parti och i allmänhet utgjorde själen i förmyndareregeringen. Men emot honom satte sig åtskilla av de mera betänksamma riksherrarna. Det synes som Björnklou, om han icke varit huvudmannen för dessa, åtminstone utgjort deras "oböjligt jordfasta pelare," såsom det heter i en gammal anteckning. Detta parti lyckades att, då De la Gardie var frånvarande, genomdriva Sveriges anslutande till den så kallade trippelalliansen, varigenom den politiska jämnvikten i Europa bibehölls. Det är så mycket orättvisare att anklaga Björnklou för denna handling och uppgiva såsom orsak något missnöje med De la Gardie, vilken yttrat något förakt för Björnklous ringa börd, som i själva verket Sveriges anseende, såsom en i Europeiska statsförbundet självständigt arbetande makt, genom Björnklous statsmannavishet blev räddat. Han handlade således otvivelaktigt efter ädlare grundsatser, än den personliga känslan. Genom överdriven arbetsamhet hade han skadat sin hälsa, så att han kände sina krafter alltmera medtagna. Sitt sista memorial författade han just emot den ånyo föreslagna alliansen med Frankrike. Han förklarade sig däri med styrka emot det farliga och beroende tillstånd, varuti ofoget med subsidiers emottagande av främmande makter bringade Sverige. Men denna uppsats förekom i rådet först efter Björnklous död. Han erkändes av sin samtid såsom en lärd, arbetsam, skarpsinnig och redig rådsherre, som avskydde allt förtryck, och var av hjärtat gudfruktig. Carl X Gustaf sade om honom, "att han icke visste eller i sin tjänst hade en bättre theologum eller samvetsman, än Björnklou."